Tråkig eller vuxen?

Jag har alltid varit en glad och positiv och utåtriktad tjej. Har alltid varit nyfiken på livet och älskat äventyr och utmaningar. Mitt motto är:

"Man lever bara en gång, gör allt idag - imorgon kan det vara försent".

När jag ligger på min dödsbädd vill jag inte ångra saker jag Inte gjort. Hellre ångra saker jag gjort. För så är det, allt man gör är inte alltid så bra och eftertänksamt. Men... Då har jag åtminstone den erfarenheten och behöver inte fundera på hur det hade blivt om jag gjort si eller så.

Nu... Nu känner jag inte igen mig själv längre. Jag har blivit en funderare och grubblare. Tänker alltid efter före. När blev jag en sån tråkmåns? Eller, har det med åldern att göra? Håller jag på att bli "vuxen"? Kanske är det så att jag  numera tar mer ansvar för mitt liv och för saker som händer. Kanske är jag mer försiktig för att jag vet att livet ibland kan ta tvära vändningar. Jag vet inte. Men jag kan nog säga att jag tyckte om mitt förra Jag bättre.

Ta bara det här med lumpen till exempel. När jag var 18-19 kom alla killkompisar hem på helgen och snackade om logement, uppställning, BRAK, fältveckor mm mm. Jag fattade ingenting. Inte så konstigt med tanke på att ingen av mina tjejkompisar heller förstod någonting. Skillnaden mellan dem och mig, är att jag VILLE veta. Så jag bestämde mig för att göra lumpen.

Ansökte om att få mönstra och kom dit med inställningen att "Vill de ha mig, får de ta mig". Sagt och gjort. Jag blev placerad som Förare/Sjukvårdare i sjukvårdspluton. 10 månader på Livgardet i Kungsängen, Stockholm. Visste inte alls vad jag gav mig in på. Tänk om det var det värsta jag gjort i hela mitt liv? Tänk om jag skulle ångra mig? När jag väl rykte in så skulle jag ha samma skyldigheter som alla grabbarna. Det vill säga: Då var det inte längre frivilligt.

Lumpen var en underbar period i mitt liv och jag skulle gärna göra om det, när som helst. Jag har haft jätte roligt! Tror att mycket var min positiva inställning till lumpen. Jag bestämde mig redan innan att oavsett hur tråkigt och jobbigt och hemskt det än var, så skulle jag göra mitt bästa och stå ut i 10 månader. Jag skulle mucka med topp betyg. Endast efteråt skulle jag tillåta mig att klaga och slöa. För då skulle jag ändå ha den erfarenheten att det inte var så bra.

Idag vet jag precis vad alla killar går igenom. Jag har själv varit där. Jag är en erfarenhet rikare än mina tjejkompisar.

Kommentarer
Postat av: Uffe

Det där kan jag känna igen hos mig med ibland :-) Kanske är man för bunden av sina rutiner nu när man jobbar heltid o allt... Rutiner kan ju vara svåra att bryta och ibland känns det som att inget nytt händer! Vill man förändra sig tror jag att det du skrev i förra inlägget kan vara ngt att fundera på :-) Själv gjorde jag fö oxå grundutbildningen i lumpen på kungsängen innan det blev flytt till K1 haha. Ha en trevlig helg!

2007-08-16 @ 23:25:42
URL: http://halsopedagogen.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0