Kärleken är blind

Jag har funderat på en sak. Hur mycket jag än tänker fram och tillbaka, vrider och vänder, så blir jag inte nå klokare. Varför är inte alltid kärleken ömsesidig? Hur kan det vara kärlek från den ena, men inte den andre? Det måste vara världens största misstag när vi människor konstruerades. Hur kan den ena älska den andre, fastän kärleken inte är besvarad? Varför slutar man inte älska när känslorna inte är besvarade? Varför fortsätter man att ge när man inte får något tillbaka?

Jag har funderat lite på det här i helgen. Det som satt igång tankarna är nog på grund av att jag träffat och pratat med båda killarna jag dejtat i sommar. Båda två är på sina sätt goa och härliga killar, men det är något som fattas för att jag ska bli blixtförälskad och kär-och-galen. Tyvärr så verkar det som om de har kvar känslor för mig. Det är det här jag tycker är så dumt och slöseri med tid. Varför svalnar inte deras känslor när de inte får något tillbaka? Varför fattar inte kroppen och hjärnan vad som är bäst för oss och låter oss glömma och gå vidare?

Jag känner mig nästan lite elek och dum nu. Det känns som om jag sårat dessa killar. Helt ofrivilligt. Det har aldrig varit min mening att ge dem några falska förhoppningar eller leka med deras känslor. Jag har gått in i dejtandet på största allvar och verkligen gett det en chans. Det är inte mitt fel att jag inte blir kär.

Som sagt, vi människor är inte rätt konstruerade...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0