Hoppet är det sista som lämnar människan

Jag trodde jag hade gått vidare. Men idag förstod jag att så inte var fallet...

När jag återsåg min mobil (den låg och väntade på mig på jobbet) hade jag fått ett mess. Idag är den den 9:e juli, vår dag. Idag skulle vi firat 4 år tillsammans. När jag läste, kom tårarna och känslorna över mig. Jag blev ledsen dels för att det är en påminelse att vi inte längre är tillsammans, dels för att han kom ihåg vår dag. Det måste ju betyda att den är så speciell för honom så han inte bara glömt bort den.

Det var nu ett år sen som vi separerade. Ett år som varit jobbigt och tungt och mestadels grått. Det är fan inte lätt att separera. I början är det mycket praktiskt som ska göras; sälja lägenhet, dela upp prylar, deklarera mm. Sen har man tid att verkligen tänka efter och fundera. Vad var det som gick snett? Hade vi kunnat göra annorlunda? Gav vi upp för tidigt? Många frågor men bara få svar.

Hoppet är det sista som lämnar människan. Även om jag idag inte längre tror att vi bara har paus, så går jag fortfarande och hoppas att han en dag bara ska stå utanför min dörr och säga att han älskar mig.

Självkänslan får sig en ordentlig törn när man separerar. Jag kunde inte göra honom lycklig. Jag har misslyckats. Det gör ont i både kroppen och själen när jag tänker på det. Önskar honom all lycka och kärlek i världen, det förtjänar han. Vill att han ska träffa sin prinsessa och leva lycklig i ett litet hus på landet med stort garage. Dock kommer det svida ordentligt i hjärtat den dagen jag ser honom tillsammans med en annan tjej. En tjej som gör honom lycklig...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0