Vintern på intågande

Så var fallskärmssäsongen över. Sista hoppningen för året har varit. De flesta klubbar har hoppning varje helg fram till vintern (i det här fallet oktober) men sen hoppas det mer sporadiskt, vid fint väder och då det finns intresse. Tråkigt!

Jag hade sett fram emot åtminstone en helg till. Vill ju inte att det sista hoppet jag har gjort ska vara min pinsamma kraschlandning. Ett finare och trevligare minne hade ju varit nice att ta med sig. Dock måste jag säga att jag är imponerad av min kropp, hur fort den återhämtar sig. Idag har jag bara lite ont under vänstra hälen. Knäna och skrubbsåren är nästan helt återställda och jag har till och med börjat träna igen.

Fick en länk skickad till mig och blev verkligen intresserad:

http://www.thaiskyfestival.com/index.htm

Fatta vad grymt det hade varit!!! Dock så är det "lilla" kruxet att man måste ha minst 250 hopp och kunna göra 8-manna formationer. Jag har gjort 16 hopp.

Tom Tits experiment

Ibland är det kul att få göra lite barnsliga saker, släppa vuxen kontrollen och bara larva sig. Så därför besökte jag Tom Tits experiment i Södertälje igår. Det finns över 500 olika experiment som man får testa och prova praktiskt. Det som är så bra är att det finns något för alla åldrar där, ingen är för gammal. Det är faktiskt ganska så allmänbildande också, eftersom allt förklaras både teoretiskt och praktiskt. Det är inga som helst problem att slå ihjäl några timmar där. Hittade en tavla som jag tyckte hade mycket tänkvärd text å den tänker jag dela med mig av:


Kraschlandning

Igår bar det iväg till Västerås fallskärmsklubb med två tjejkompisar som skulle hoppa tandem. Jag följde med som moraliskt stöd men även för att själv få till ett hopp. Vi hade pratat om det innan att det skulle vara så grymt kul att hoppa tillsammans. Sitta i planet på väg upp och tagga varandra.


Det blåste otroligt mycket (så himla typiskt) men det var ändå inom gränserna för att hoppa. Tipset jag fick innan var att direkt gå mot flygfältet för att se att jag kom fram. Så jag inte började svänga och irra runt mig för mycket så jag inte skulle kunna ta mig hem. Så på 4000 meters höjd hoppade jag ut och föll hela vägen till 1000 meter där jag drog skärmen. Då konstaterade jag att jag låg bredvid fältet och började direkt styra upp mot klubbstugan. Det gick dock inte! Det blåste så himla mycket så oavsett åt vilket håll jag styrde, så åkte jag med vindens riktining. "Det här är inte bra alltså", hann jag tänka.

Man får ju ändå göra det bästa av situationen och försöka planera om sin landning. Så jag ställde upp mot vinden (vilket resulterade i att jag backade) och tittade över axeln för att se vad som fanns bakom mig och var jag skulle kunna landa istället. Såg jag hade att välja på att landa antingen i Mälaren (vilket verkade dumt då jag inte hade flytväst) eller i industriområdet där det var byggnader, vägar, staket, träd, lyktstolpar och bilar. Shit, var fan ska man landa här liksom??

Sen blev det ju så mycket svårare eftersom det inte gick att styra, hur jag än gjorde så åkte jag ju bakåt. Å jag är så pass ny att jag har svårt att bedöma hur långt jag kommer på den höjden jag har. Jag fick ju helt enkelt lov att bara åka med och försöka landa så bra som möjligt när det väl blev dags liksom.


När jag är på väg ner ser jag en kille som landat lite längre fram. Försöker styra till vänster om honom för att inte krocka. Då kommer det en biljävel körandes mot mig på vänster sida. Det sista jag tänker är: "Jag kommer fan landa i bilen, jag kommer sätta mig i sidan". Dessutom ska det tilläggas att det var så himla kyttigt och blåsigt å man åkte fram o tillbaka hela tiden. Det var inte direkt någon bekväm resa, man var tvungen att parera hela tiden.

Jag gör allafall en total kraschlandning på asfalten, mitt i vägen och blir medsläpad några meter av vinden innan skärmen stannar i en lyktstolpe. Jag hann skrapa upp hakan, armbågen, bägga knäne och stuka foten. Jag är nog mest chockad och skärrad över hur nära bilen jag var. Kroppen läker så det är jag inte så orolig för. Slutet gott, allting gott men det här var verkligen det värsta hoppet jag gjort! Svårt, svårt med alternativ landningsplats.


Skärmen hängdes upp för att kollas så det inte var några hål eller revor i den.




Viktigt att linorna hela tiden är sträckta när man packar.




Mycket tyg och linor att hålla reda på.



Ett minne från min misslyckade landning.

Grioa

Grioa - Vårteckenspråk

Jag finner mig själv sittandes mitten av sommaren
hon sa sitt Andrés det är bättre
Behövde gift från cigaretter för det hon berättade
Jag finner mig själv springandes så jag sätter mig ner
märker ett ord märker dig väl detta märkte mig
jag väljer ett fel jag sköljer mitt ansikte
verkligheten blev på riktigt jag saknar
Det är overkligt egentligen hur ditt namn cirklar
cirka millimetern från min mun
och det är overkligt egentligen att du
är flera hundratusen meter från min dörr
En tår en fråga hur låg dina händer hur kände du
hur vände det jag är i sommaren av sorgsaknad
och du vilar i mitt torso vännen
Jag sköljer mitt ansikte verkligheten blev på riktigt
jag vaknar håller mig stark inte bara i sorg
jag ritar klara vyer av minnen också
sörjer min saknad av nya bara skulle jag
kunna förändra allt skulle du
ingenstans då skulle du och jag sparat varann
på silverpappersark sagt
imorgon kommer väl gryningen över rök och
äldre vänansikten verkligheten blev på riktigt
jag saknar håller hand du kommer föralltid att
vara en del av vårat fågelskådespel men jag
skulle ge innebörd och månen hel för att få se dig
se mig se dig le för du är sonen av tusen leenden
föralltid ljudet av hela junis början
jag sköljer mitt ansikte men vintern är här nu
vi möts vid macken mitt i natten igen
jag lärde mig sörja din familj är vacker
jag har sett dom vi var många sist
Jag kan inte hindra bilden av barnet i dig
trampa över en morgonkvist
men det onda som river i bröstkorgen
är väl över imorgon, visst?


Grioa - Till min vän (Musik av Mathias Lagerhult)

Kroppkakor

Man ska inte säga högt vad man tänker på, det lärde jag mig häromdagen. Såg en reklam för kroppkakor och sa: "Åh, det skulle vara gott med kroppkakor, det var länge sen jag åt". Mamma var inte sen utan svarade direkt: "Kroppkakor kan man göra själv". Så det vara bara till att ställa sig i köket och börja koka potatis. Det var inte så svårt som man kan tro, det klurigaste var nästan att få fyllningen att ligga kvar i själva hålet samtidigt som man försökte stänga igen. Gott blev det varje fall, lite lös i konsistensen men nästa gång tar jag mer mjöl :-).


Notera den läckra tröjan jag har på mig, en beduin med TD01 :-).



Återvinning

Jag har varit o storhandlat på nyöppnade Coop Forum i Västberga. Tyckte att vagnen såg lite konstig ut när jag hämtade ut den, men tänkte att "det är väl bara nån ny modell".



Den var mycket smidigare att köra, inte lika trögstyrd som de vanliga och med smidigare handtag ( i vanliga fall är det ju så himla drygt att svänga när den är tunglastad). När jag hade handlat klart å skulle ställa tillbaka vagnen såg jag att den är gjord av återvunna PET-flaskor.


Shit vad coolt! Otroligt vad utvecklingen går framåt. Mer miljötänk åt folket!

Idétorka

Borda ta tag i den här bloggen. Uppdatera oftare. Skriva inspirerande, roliga och tänkvärda inlägg. Bara det att jag verkligen inte har någon fantasi. Ska jag skriva om vad jag gjort på dagen? Vad som händer i helgen? Mina tankar och funderingar om livet? Svårt....

Har ofta tänkt att min blogg ska vara personlig, men inte privat. Tycker jag har lyckats ganska bra. Tror man kan få ett ganska bra hum om vem jag är genom att läsa min blogg. Samtidigt så är det otroligt mycket jag utelämnar och undviker att skriva om. Vill inte lämna ut mig själv helt och hållet. Några hemligheter är det bra att behålla för sig själv.

Tanken från början var att den här bloggen skulle vara en rakt igenom egoblogg. Den handlar uteslutande om mig själv och  mitt liv. Jag skriver inte för någon annan än mig själv och mina vänner. Tyckte idén var himla bra då jag har kompisar utspridda över hela Sverige och jag själv far och flyger överallt. Det är ett smart sätt att ha lite koll på vad som händer i mitt liv. Sen är det naturligtvis väldigt trevligt att andra kikar in och lämnar en liten kommentar.

Globalposten

För några veckor sen skrev jag ett inlägg till Globalposten och här finns resultatet:

Globalposten


Veckan som gått

Så har jag varit civil i en hel vecka. Även om jag inte haft så mycket att göra har tiden flygit iväg. Jag är inte van att ha så mycket tid över. Hemma lever jag i 180 och har saker uppbokade precis hela tiden. Jag far från det ena till det andra. Ibland är jag bara hemma för att sova innan jag vänder igen. Jag trivs att ha mycket runt omkring mig hela tiden. Vill inte ha för mycket dötid. Det är väl skönt ibland, men jag har så otroligt mycket energi som jag måste bli av med.

Vad har jag då gjort första veckan?

Tisdag: Mamma kom och hämtade mig på Berga och var med på medaljceremonin. När vi kom hem lagade jag kycklingsallad med pasta.

Onsdag: Sovmorgon för första gången på X antal veckor (dock vaknade jag ändå 08:30!). Åkte in till stan för att lämna in min mobil som inte klarade Tchad.

Torsdag: Slappade typ hela dagen.

Fredag: Tränade spin o shit vad jobbigt det var. Min form var på topp när jag åkte till Tchad, men herrejösses vad dålig den är nu! Även om jag försökt hålla igång och springa lite så är det inte alls i närheten av hur mkt jag brukar träna.

Lördag: Tur till Nyköping för att hoppa fallskärm. Vädret var dock uselt så det blev inget tyvärr. På kvällen var jag medbjuden att se Stjärnor på is live. Jätte mysig kväll med trevligt sällskap.

Söndag: Nyköping igen och nu blev det hoppning, weeiii! På kvällen övningskörde jag med lillasyster (jag vet, jag är så gammal).

Måndag: Tränade

Tisdag: Tränade på förmiddagen. Ner på stan för att lämna in pulsklockan som visar fel puls. Förhoppningsvis är det bara batteriet som behöver bytas.

Ja, det var väl veckan i stort. Ganska mycket dötid men ändå så får jag dagarna att gå. "Tiden går fort när man har roligt", eller hur det nu var.... ;-)

Fallskärmshoppning

En instruktör, en elev. Gissa vem som är vem ;-)
Det är inte alltid så lätt att få till det. Man vet hur man ska göra, men ändå inte.


Den som hoppar ut först är eleven. I det här hoppet så ska man göra en bakåtvolt för att öva på att bli stabil efter ostabilt läge. Därefter ska man "tracka" (åka framåt) i 3 sekunder. Det ser lite vingligt och wobbligt ut. Kommer själv ihåg hur svårt det var. När det väl har blivit lite ostabilt är det svårt att parera tillbaka.

Fallskärmscert


Beviset på att jag faktiskt är klar, weeiii!

Hösten...

Jag älskar hösten, det är den absolut bästa årstiden. Det är en så otroligt mysig årstid. Alla löv får så fina varma färger; rött, gult, brunt. Man kan (utan att få dåligt samvete) sitta inne en hel dag, under en filt med en varm kopp rykande te framför en film och bara mysa. Hösten är en mysig årstid.



Fick ett sms från en kompis som är kvar i Tchad. Där var 54 grader varmt i skuggan, soligt och svettigt. Fatta vilka kontraster alltså!

Smått å gott

Fick ett mail från min syrra med lite bilder å jag måste bara dela med mig.











Sista inlägget om Tchad


Resan från camp Europa till flygplatsen gick i en liten skitbuss där vi tryckte in oss ungefär dubbelt så många som fick plats.




Vi var tvungna att doppa kängorna i ett bad med virkon innan vi gick in i planet. Annars finns det risk för att vi sprider mul- och klövsjuka i Sverige.




Ännu en liten buss (fast denna gång ännu mindre) som skulle ta oss från vänthallen till flygplanet. Här var det nästan tävligt för att se hur många som gick att trycka in.




Lite coolt faktiskt. Flygbolaget som anlitades för att ta oss hem ägs av Bruce i Iron Maiden. Det var också han som satt bakom spakarna hela resan.




Jag och min bordskavaljer. Han var en av de få grabbar som fick en tjej vid sin sida. Måste säga att han skötte sin uppgift med beröm godkänt! Drog ut stolen, fyllde på vinglaset, hämtade mat...




Medaljparaden.




Medalj för internationella insatser.




Den vänstra medaljen fick vi i Tchad och den högra på Berga.




Hmmm, ja vad kallas detta plakat för? En sån får man varje fall efter varje mission.

De e najs!


Ja, vad ska man säga.... Jag förstår honom. Maskinförare är vad jag ska bli när jag blir stor :-)

Sista dagarna i Tchad


Medaljplan. Alla länder är representerade med varsin flagga. Här hade vi medaljceremonin i lördags när vi blev medaljerade med Eufor medaljen.



Regnet har satt fina spår i det annars så kala Tchad.


 
Det har blivit några resor till och från flygplatsen med containrar. Ibland är man lite trött och less.



Ah, tokiga fruntimmer. Vi passar på att larva oss lite när vi hade kvinnligt nätverk.



Många paletter ska packas. Jag är numera expert på lastsurrning ;-)



Jag var bara tvungen. Det är ju helt jäkla otroligt. Kan pungen vara mer självlysande eller??



Fina fåglar fanns på resorten.



Mysigt med båttur på floden. På ena sidan Tchad, på andra Kamerun.



En av alla sandstormar. Det är ett under att tälten står kvar, det är enorma krafter.



Hmm... Jo, alltså... Nu är det ju inte så att vi har lyckats få i oss alla dessa, men det var några som höjde på ögonbrynen när de såg oss.



Vagnschefen och Bosse bus pustar ut med lite fryst vatten.



En av alla containrar som åkte i konvojen. Skulle tro att de "glömt" att lastsäkra lite. Eller så tänkte de helt enkelt att det inte var något ömtåligt.



Mingel med bubbel och snittar efter medaljceremonin.



Alla är glada och positiva.


Solen skiner, det är molnfritt och 45 grader varmt. Vad passar då bättre än att sätta på sig uniformen och basker och stå i givakt för att få medalj ;-)




Civil för gott!!!

Weeii, så var jag hemma igen. För gott denna gången. Eller, varje fall tills nästa mission ;-).

Avrustningen har fungerat otroligt bra och smidigt. Oftast är det ju så att när man väl är i Sverige, vill man bara hem på en enda gång. 2 dagar på luckan med diverse olika puckar känns onödigt och långtråkigt. Fast det har som sagt fungerat väldigt bra och tiden har gått fort.

Landade i söndags kväll på Västerås flygplats. När vi kom fram till Berga lämnade vi in våra vapen och tillbehör. Igår hade vi läkarundersökning. Eller undersökning är väl att ta i. Vi fick lämna blodprov men det var också alles. Innan vi åkte ner sa alla att vi skulle få göra en massa olika undersökningar eftersom det är första gången vi svenskar är i Tchad och vi förmodligen har drabbats av en massa konstiga maskar och amöbor. Men icke sa nicke. Blodprov för att testas mot HIV, det var vad försvarsmakten kostade på oss. Inte ens ett hörselprov! Till och med när jag kom hem från Kosovo var det grundligare prover.

Igår hann vi också med gruppsamtal (som är obligatoriskt för att ta hand om de som ev. behöver hjälp att bearbeta vissa saker). Sen fick jag för första gången i mitt liv åka Stridsbåt 90. Jäklar vad grymt! Vilken upplevelse!
Kvällen avslutades på Berga slott där vi intog en 3-rätters middag och en jädrans massa alkohol. Även om folk blev sliriga så var stämningen ändå otroligt god och trevlig. Inga gnabb eller bråk, eller folk som spydde över bordet. En riktig partykväll med andra ord.

Efter 3 timmars sömn var det dags att lämna in all materiell och kläder. Det som borde ha varit en smidig övning (då vi redan i förväg packat allt i väska 1, 2 och 3) blev ett oorganiserat kaos. Ingenting stämde och personalen var väldigt irriterade över att ingen i förväg berättat att vi redan lämnat in vissa saker i N'Djamena. Men men... När man har 4 timmar kvar klarar man vad som helst. Då är det bara att le och se glad ut.

Dagen (och för den delen, Missionen) avslutade med att vi fick medalj För internationella insatser. Och nu sitter jag hemma hos mor och har precis gått igenom min post för 3 veckor. Idag ska jag ta det väldigt lugnt. Mår oförskämt bra men är lite sliten och trött.

Väskinlämning

Weeii, så har jag blivit av med 4 stora bärsäckar. Nu har jag bara handbagage och smutstvätt kvar. Shit så konstigt allt känns nu. Snart är jag hemma i Sverige igen, för gott! Kommer nog ta ett tag att smälta att jag inte ska ner hit igen.


Det blir en hel del packning när 70 man lämnar in 4 väskor var.

Sista dagarna

Nu har jag gjort min sista dag på Sotec (ett inhägnat område bakom camp Europa där vi förvarar våra containrar och fordon). Det känns lite vemodigt måste jag erkänna. Jag har verkligen trivts där ute. Arbetsuppgifterna har varit varierande, allt från inventering och spolning till lastning av containrar.

Vad gör man när buren är för tung för lundbergaren? Jo, man fixar lite motvikt :-)



Väldigt praktiskt att ta hjälp av hjullastaren när man ska spola GW'n under. Allt blir så mycket enklare och smidigare då.


Vi har lämnat in en del materiell för gott. Bland annat hjälm, stormkök och gummistövlar.


Jag har fått prova traktorgrävaren. Grymt roligt! Kan tillägga att det är avsevärt mycket enklare att gräva en grop, än att snygga till marken efteråt ;-)


Gräshoppor har vi mycket av. En del är till och med lite tama.



Näst sista kvällen i Tchad. Nu ska jag gå och dricka öl :-)

Bästa med missionen

Tänkte jag skulle summera lite av missionen. Det har varit mycket som har varit roligt, trevligt, härlig gemenskap, annorlunda klimat, märkliga locals, varierande arbetsuppgifter och  mycket mycket mer. Men det som har varit det Allra bästa med hela missionen var Iriba turen i början på april.

Vi var ett gäng som eskorterade brunsborrare när de sökte efter vatten. Vi var ute i 3 veckor, sov under bar himmel i våra musslor, åt rations, hade fälttoa och fältdusch, vi handtvättade våra kläder och rev baslägret ungefär var 3:e dag. Låter kanske inte så märkvärdigt men det var helt underbart. Eskorten var så himla bra för våran grupp. Vi verkligen hittade varanda och lärde känna varandra. Vi hittade ett sätt att arbeta tillsammans och samtidigt ha himla kul. Allt, precis ALLT förändrades efter den turen. Min SU81 var helt förändrad. Till det bättre.

Efter Iriba eskorten har jag haft så himla kul med min grupp. Vilket gäng vi varit! Saknar dem verkligen.

Summa summering

Weeii, på söndag åker jag hem till Sverige för gott! Ska bli så otroligt skönt, kan knappt fatta att det är sant. Ska jag verkligen få åka hem nu? Samtidigt så känns det så himla märkligt. Det här har ju varit en så intensiv period i mitt liv, känns typ som jag gjort det här i 10 år ungefär. Samtidigt som tiden gått otroligt fort, kommer fortfarande ihåg 15 november när jag satte min fot på Berga för att hämta ut utrustning.

Det är lite vemodigt att lämna. Lite på grund av att jag åker tidigare än planerat (är lite besviken på mig själv över att jag inte orkade hela vägen, men det är inte så konstigt att energin börjar sina efter 8 månader i Tchad). Fast helt ärligt så är jag väldigt glad över att få komma hem nu och inte sen. Jag har verkligen ingen prestige i att vara kvar till sista man. Det räcker nu, jag har gett den här missionen en massa motivation och energi och nu finns det nästan inget kvar.

Jag kommer sakna gemenskapen och människorna. Det finns några riktigt härliga och mysiga människor som jag verkligen tycker om och vill hålla kontakten med. Hoppas verkligen att vi kommer göra det också, och att det inte bara är tomma ord om att höras och ses.

RSS 2.0