Väder, kläder... och.... ursäkter???

Det finns inga dåliga väder, bara dåliga ursäkter. Så därför gav jag mig ut på min nya måndagsrutin; Löpning. Trots att det var -6.8 grader, trots att det snöade, trots att det låg flera centimeter kramsnö på backen och trots att de inte hade plogat. 4 minuter längre tog rundan idag. Fast jag tänker att "desto längre tid det tar, desto mer konditionsträning". Finns ingen idé att kuta ihjäl sig bara för en bra tid.

Gillar väl egentligen inte löpning men det är så himla behändigt. Bara gå utanför dörren så är man igång. Ingen tid att passa och ingen tid att förlora för att ta sig till träningen. Jag vinner minst 45 minuter på att träna hemma. Kanske inte låter som världens tidsvinst, men för mig som bara har dryga 2 vakna timmar efter jobbet gör det stor skillnad. Sen har jag faktiskt ett mål med löningen också, halvmaran i Vännäs i maj nästa år. Då ska vi ha lite reuninon med klassen, först löpning och sen partaj :-)

Allt-i-allo-Jannica

Helt slut i kropp och knopp efter dagens arbetspass. Det har varit halt och jävligt på vägarna, bara en massa slask och modd. Plogsnubben hade förmodligen försovit sig för han dök inte upp förrän vid lunch. Jag kan erkänna att jag varit jävligt rädd idag. Rädd för att dratta i diket, rädd för att krocka med mötande trafik, rädd för att inte hinna få stopp på dumpern i tid. Tror inte bara det är väglaget som gör mig rädd, hade jag till exempel haft snökedjor på däcken hade jag inte varit ett dugg orolig.


Dagen har rullat på från 06:00 till 17:30, jag har knappt hunnit sätta mig och pinka - så stressad har jag känt mig. Jag har nästan gjort 3 personers jobb samtidigt idag. Eller riktigt så effektiv är jag nog inte när jag tänker efter. Men det är bra att jag kan lite av varje, typ köra dumper och hjullastare. Då räcker det ju med bara mig istället för att anställa en till  :-)

Först körde jag dumpern till täkten......


...där bytte jag snabbt maskin och hoppade in i hjullastaren istället. Slängde (?) på 23 ton grus och hoppade därefter in i dumpern igen...

...några kilometers körning så var jag framme där jag skulle tippa. Snabbt byte mellan maskiner. En hjullastare även här, fast en lite mindre. Min tipp skulle sen hux-flux förvandlas till en grusväg. Allt tar tid för mig då jag är ny, men det är helt underbart när det faktiskt blir som man har tänkt sig :-)



Nöjd, glad och på bra humör. Fast offantligt trött! Ett glas rött och sen bums i säng!



Penetrations olja

Jag jobbar ju i en väldigt manlig bransch (på mitt jobb t.ex. är jag enda tjejen) och snacket blir därefter. Mycket fräckisar och naket. Den enda grövre i munnen än den andre. Jag låter dem hållas, stänger av och lyssnar med ett halv öra. Inte för att jag tycker det är kvinnoförnedrande på nåt vis, utan för att jag har hört allt sånt förut. Det är inte nytt och roligt längre. Efter värnplikten och två utlandsmissioner är jag van och ganska härdad. Jag är helt enkelt bara så jävla less på att det är nån jävla tävling om vem som gjort värst saker, kan dra fräckaste vitsen eller är grövst i mun.

Hur som helst. När vi var i garaget förra veckan var det ju lite "manligt" snack som vanligt och därför reagerade jag inte när de på tal om nåt bad mig hämta lite "penetration oil". -Jovisst, tänkte jag. Nu börjas det.
Fatta hur förvånad jag blev när det faktiskt finns en flaska som faktiskt heter så!!


Sockerkaka med hasselnötsmassa

Slängde ihop en sockerkaka igår med hasselnötsmassa. Mums, den gillade jag verkligen! Precis i min smak. Till och med killen tog om, 4 bitar tror jag slank ner. Å då är han inte särskilt förtjust i nötter. Här kommer det superenkla (och faktiskt ganska så "lätta" receptet för att vara sockerkaka) ifall det är nån som vill prova:


Rör 75g smält margarin med 1/2dl socker.
Blanda i 3 ägg (ett i taget) och 1 burk hasselnötsmassa (jag hade bara halva burken kvar då hälften på nåt mystiskt sätt försvunnit ner i magen sked för sked ;- men det blev bra smak ändå).
Tillsätt därefter 1dl vetemjöl blandat med 1tsk bakpulver.
Häll i smord och bröad form.
Grädda mitt i ugnen i 175grader i ca 30min.
Tada!


Sockstickning "från tån och uppåt"

Vi (eller rättare sagt; JAG) har stickmaraton här hemma på helgerna. Först stickade jag ett par vita sockor till killen med förstärkt tå och häl. När de var klara gick jag direkt på nästa projekt, som även de var ett par sockor men svarta (även dessa till killen). Klart han ska ha två sockor att variera med. Dessutom är det nästan nödvändigt då ett par sockor kanske ligger i tvätten. Hmm... Vid närmare eftertanke ska jag nog ta och kräva nåt enormt i gengäld för att jag stickar. Inte nog med att jag är den som inhandlat garnet jag ska dessutom ta av min fritid för att sticka dem. Jag kommer med största sannolikhet vara den som tvättar dem också (för hand!).

Är det inte typiskt. 4 varv innan 2:a sockan var helt klar, tog garnet slut!! Nu gör inte det så mycket, för det är mer garn på väg. Men det är ju grymt irriterande!


När killens sockor så var klara tänkte jag börja på mina egna. Mitt garn är ett mini alpakka och ska helst stickas med stickor nummer 3. Jag var lite less på mitt sockmönster och tänkte jag skulle prova ett nytt. Inte för att det finns så mycket variation på ett par sockor, det går ju inte direkt att ändra formen på dem. Däremot hittade jag en beskrivning med ett fint mönster på ovansidan av sockan.

Började sticka några centimeter men blev mer och mer less. Tyckte inte att jag kom någon vart, garnet är så jäkla tunt och stickorna offantligt små. Sen är det ju inte så inspirerande att sticka 3 identiska par, man kan ju mönstret vid det här laget. Så jag sökte runt lite på nätet och hittade ett mönster där man börjar med tån och stickar uppåt. Aha, spännande tänkte jag och började.

Fick börja om X antal gånger innan jag förstod hur tån skulle göras. Var lite osäker på hur många maskor jag skulle lägga upp men körde enligt exemplet. Efter en stickad decimeter märker jag att det är alleles för många maskor, men jag ids inte repa upp ännu en gång. Så tanken nu är att tova sockorna lätt när dem är färdiga för att försöka krympa dem lite lätt.

Spännande att se hur hälen ska göras. Jag är glad att jag hittade det här mönstret, jag behövde lite utmaning för att få energi till mina sockor.

Service vecka

Faan vad jag lär mig mycket. Arbetsveckan är över och jag har gjort allt från att byta oljor och filter, lära mig installera motorvärmare, koppla extraljus på bilen, lufta bromsarna, gjuta garageplatta och byta bromsbelägg.

Jag har även målat frontbladet på hyveln.

Den måste vara väl synlig för övrig trafik.

Mina bromsbelägg på dumpern, höger bak.

Arbetsgivaren frågade mig (efter att han kört två lass) "-Jannica, har du märkt att du inte har nå bromsar?? Det slirar ju bara". Men jag kontrade med att det var gasa som gäller, här finns ingen tid att bromsa ;-).

När vi bytte beläggen förstod jag vad han menade...

 


Utbildningsbok

Nu när jag blivit anställd som maskinförare i ett företag, har jag också beställt ut min utbildningsbok. Jag behöver 4200 timmar på grävmaskin för att få ut mitt så kallade yrkesbevis. Innan jag uppnått alla timmar går jag som lärling och har usel lön. Det är inte förrän jag fått mitt kort som jag går in på minimilön för maskinförare. Min lön just nu är 65% av minimilön (på öret vad man får när man stämplar). Det är ju helt idiotiskt, det ska väl alltid löna sig att jobba??

Hur som helst, man måste ju börja nånstans och sen jobba sig uppåt. Vi fick 400 timmar på skolan och jag har väl fått några fler under min praktik, men det är ju en bit kvar.


Baby boom

Läser i ett reklamblad (Tidningen: el) och kan inte undvika att dra lite på smilbanden. Där står att 9 månader efter ett 50 timmars långt strömavbrott föddes 44% fler bebisar än samma månad året innan. Kroppsvärme är den bästa värmen ;-)

Service på dumpern

Torsdagen var en dag jag verkligen bävade och hade ångest inför. Tyckte det skulle bli tråkigt, jobbigt och svårt. Så fel jag hade! När jag kom hem på kvällen var jag både glad, lycklig, stolt, förvånad och nöjd med mig själv. Tänk vad fel man kan ha! Tur att jag alltid försöker göra mitt bästa även om arbetsuppgifterna är mindre inspirerande.

Som tjej (och kanske lite brist på intresse) är jag helt ovetande om vad som finns under huven på bilar och maskiner. Därför får jag alltid lite ångest när det är service som står på agendan. Som tur är lärde jag mig lite på skolan så lite grundkunskaper har jag ju. Sen är jag jäkligt peppad att få lära mig mer, men bara om jag får göra det själv och i min egna takt och med hjälp av instruktionsboken och en vän att fråga om jag kör fast.

Så i torsdags tog jag fram instruktionsboken, verktygslådan och satte på mig arbetsoverallen. Sen tog jag en sak i taget, läste noga, kollade på maskinen hur det såg ut, jämförde med boken, kollade igen, dubbelkollade med kollegan bredvid och helt plötsligt hade jag löst problemet. HELT SJÄLV!!!

När dagen var slut hade jag bytt olja- och oljefilter i motorn, jag bytte bränslefilter (utan att skruva av luftningskruven den här gången), hydrauloljefiltret byttes och själva stången(?) rengjordes från magnetiskt spån, generatorremmarna byttes, avgasuppvärmningen till korgen sattes på plats och trasiga lampor ersattes med nya. Snacka om att jag är mäkta imponerad av mig själv! Det är inte många av mina väninnor som vet hur man servar en dumper.



Verkstan var upptagen av hyveln så jag gjorde min service "i fält". Jag började med att tappa ur all gammal olja innan de nya filtrena sattes på plats. Man kan lätt påstå att det här var ett litet skitigt jobb.


Jag är så himla glad att jag det här jobbet, jag lär mig verkligen jätte mycket hela tiden och dessutom är det så jädrans roligt! Nästan alla uppgifter känns jobbiga och omöjliga innan jag börjat, men så fort jag kör igång och märker att det faktiskt funkar och att jag gör det själv hela tiden, då är det helt plötsligt så himla roligt! "Learning by doing" det bästa sättet att lära sig saker på och få kunskapen att stanna.

Snö och halka

Jag gillar verkligen den här årstiden. Har alltid hävdat att hösten är den bästa årstiden, men vintern är bra mysig den också :-). Tycker om kylan (det finns ju inga dåliga väder, bara dåliga kläder ;-)), alla slingor i träden utomhus, julpyntning, mysiga hemmakvällar framför kaminen, koftor, sticka strumpor, snöänglar, glögg, lussekatter, julledigt (!) med mera, med mera. Det finns dock en sak jag verkligen inte gillar; halkan! Eller rättare sagt, min bilkörning.

Har för det första inte haft bil särskilt länge (hade en i några månader precis när jag blev 18) och har ännu mindre kört när det är halt ute. Jag känner mig väldigt obekväm och osäker när jag sitter bakom ratten i de här förhållandena. Bara det är snö på vägarna så förknippar jag det med halka. Även om det inte alltid är halt bara för det ligger lite snö på asfalten. Kan man få sladd av att bara köra rakt fram, utan att bromsa eller trycka gasen i botten? När är det halt? Precis efter snöfall? Vid minusgrader? Vid plusgrader? Är det störst risk i kurvor eller spelar det ingen roll?

Mycket tankar och funderingar. Skulle behöva ut och lära mig häva olika typer av sladdar. Då menar jag inte som man gjorde på halkbanan när man höll på att ta körkort, utan hur det verkligen är "in real life". Tyvärr (eller tack och lov) tycker jag inte det är lämpligt att prova detta på väg till jobbet kl.04:55 på mornarna, så tills vidare får jag köra försiktigt och bara ta det lugnt. Hoppas att inget händer.

Been there, done that. Again...

Jag har gjort det igen, kört ner i diket med hjullastaren. Började dagen med att snöröja en grusväg med hjälp av planerskopan. Jag visste att det var halt ute, det var minusgrader och 15 cm snö. Dessutom är det sommardäck på traktorn så det verkligen bara glider, lite som bambi på hal is.

Jag låg i en högersväng med alldeles för stor skevning (lutning) och känner hur jag glider närmare och närmare diket. Vet att det absolut sista man ska göra är att bromsa, så därför ligger jag kvar med gas och försöker svänga. Hur jag än vrider och vänder så ser jag diket komma närmare. Till slut kanar jag över kanten, hjullastaren kränger till och jag tror för ett ögonblick att jag ska välta.

Nu blev det som tur är inte så illa utan jag sitter bara lite tokigt där i diket. Jag vill inte påstå att jag satt fast, men jag hade minsann ingen aning om hur jag skulle ta mig upp. Som tur är var min arbetsgivare bara 10 sekunder bort och han kom och trixade upp mig. Ibland är det skönt med en hjälpande hand i närheten :-)

Dagarna som gått

I onsdags och torsdags satt jag i en hjullastare och lastade lastbilar hela dagen (mycket "lasta..." där). Trots att det är början av november så har kylan inte riktigt infunit sig ännu. Visst har vi nån minusgrad på nätterna men dagarna är fortfarande varma med några plusgrader. Därför blev jag lite förvånad när jag såg att det var fruset högst upp i högen. Så det är så här tjälen ser ut? Som ett enda stort täcke av grus som håller ihop.

 



I helgen har jag stickat klart ullsockorna till killen. De blev himla bra faktiskt och som tur är så blev de lika *puh*. Hade varit drygt om den ena var 1 cm längre eller kortare. Jag stickade med dubbelt garn i hälen och tån för extra förstärkning. Har även hunnit börja på nästa par sockor. De blir svarta och är i ett tjockare garn. Eventuellt ska jag tova dem lite lätt när de är färdiga, men jag är lite rädd för att krympa dem för mycket! Gjort är gjort liksom.



Natten mot lördagen snöade det ordentligt här. Det kom säkert 15 cm. Faktiskt så har det varit några minusgrader också så än så länge ligger snön kvar. Man kan till och med ta fram barnasinnet och göra snöänglar i trädgården! :-). Bara snölyktor som saknas. Hade varit mysigt med två stycken på vår halvfärdiga veranda.




Framtidens bröd

Vad är det för datum idag? Jo, den 6 november 2009. Känns jävligt fräscht att ha köpt ett bröd som är bakat imorgon, det måste jag ju säga.


Egen tipp med dumpern

Grävmaskinen dikade och jag fick överblivna massor på dumpern. Vi hade tidigare grävt upp sand en bit bort och nu var det en stor, mega, gigantisk grop kvar. Mitt jobb var att tippa lassen i gropen för att fylla igen den. Var lite osäker i början, kände "hur ska det här gå, guu vad svårt". Jag har dock upptäckt att jag oftast tycker allt verkar ouppnåeligt innan jag provat på. Jag är extremt självkritisk samtidigt som jag är realist, jag är ju nybörjare och kan inte göra allt perfekt.

Det svåra nu var både att undvika att backa ner i gropen (jag var tvungen att backa så bakhjulen hängde lite över kanten - för att all lass skulle komma ner i gropen) och att få ytan så jämn och fin som möjligt. Allt eftersom gropen fylldes igen skulle jag ju få underlaget så jämnt som möjligt så jag kunde fortsätta och gå bakåt hela tiden och tippa i gropen.

Vi har visserligen försökt oss på egen tipp på skolan men där är förutsättningarna de perfekta; Jämnt underlag från början, fint material att arbeta med (dvs inga stubbar, stenar el tjäle) och ingen mega grop att råka backa ner i. Det jag har gjort nu är "in real life" och har får man bara en chans. Det går liksom inte att be hjullastaren ta upp materialet och lasta det på dumpern igen ;-).

Hur som helst. Jag är jävligt nöjd med mitt resultat. Det blev långt ifrån perfekt och det blev lite puckelpist. Men! Det blev så pass bra att jag hela tiden kunde köra på underlaget. Det viktiga var att fylla igen gropen så gott det gick och när jag var klar kom grävmaskinen och bara slätade ut det lite granna.

Här var det en 6 m djup grop där jag hela tiden tippade massorna över kanten. När massorna nådde marknivå trampade (körde) jag fram- och tillbaka några gånger för att packa materialet. Därefter tippade jag massorna över den nya kanten. Det svåra var att få underlaget jämnt, det blev lätt puckelpist och det är ju lite svårt att planera ut med dumpern ;-)

Home sweet home

Nu har jag äntligen fått upp alla mina saker och möbler till norrland. Det känns som en stor befrielse att vara "kvitt" radhuset i Örebro. Det är ju här jag bor nu och Örebro har bara känts som ett måste och en belastning den senaste tiden. Dessutom känner jag mig ännu mer hemma här nu när vi blandar lite möbler från mig. Nu är jag inte bara en inneboende utan faktiskt en sambo :-).

Jag fick även upp min tacoservis och då ville vi såklart käka nachos och tortillas :-)

1 timmes bilresa för en kopp kaffe

Jag har verkligen blivit norrlänning på riktigt. En kompis från Örebro är i Luleå och jobbar denna vecka och jag åkte direkt dit efter jobbet för en fika. Det ska väl tilläggas att det var 8 mil till den fikan! Men det är ju så här i norrland, avstånden är gigantiska och synen på "långt" är inte riktigt vad vi söderlänningar är vana vid.

Något som förbryllade oss var dock att det i stort sett var omöjligt att få sig en kopp kaffe vid sjutiden på kvällen. Alla fik var stängda och kvar fanns bara en sportsbar (där jag inte ville sätta mina oljiga arbetskläder i deras röda, mjuka fotöljer). Kvar blev Max. Men vad gjorde väl det när sällskapet var trevligt och kaffet gott?! Jag fick mig också en liten känsla av saknad i kroppen, det här sällskapet (och hans familj) är några jag önskar fanns närmare i min närhet.

Olidliga 7 kilometer

Imorse när vi kom till maskinerna för att köra igång arbetsveckan fick vi en tråkig överraskning. Batterierna till hjullastaren var stulna och farmaren var uppbruten och tömd på diesel. Jävla tjuvar! Kan man inte få ha nånting ifred längre, inte ens i norrlands djupaste skogar? Vad är det för ligister som härjar i denna lilla idyll egentligen?

Efter jobbet drog jag iväg och ställde på mig på löpbandet. Hade siktet inställt på 1 mil. Det är så sällan jag springer så när jag väl gör det, gör jag det med besked! Hade såklart glömt strumporna (och ville inte springa i mina mega-tjocka ullsockor) men tänkte att det nog skulle gå att köra utan. Jovisst, det var ju en bra tanke. Efter 4 km började jag få ordentligt med skavsår på flera ställen på mina stackars fötter. Hankade dock vidare, lite ont i fötterna är väl inget? Efter ytterligare 2 km började jag fundera på om det verkligen är värt att ha stora blodiga skavsår resten av veckan. 7 km höll jag ut, sen var smärtan olidlig.

Ställde mig i duschen när jag kom hem och började nästan lipa när vattnet rann över mina stackars fötter. Jävlar vad ont det gjorde! Det är inte alltid bra att vara så jävla tjurskallig! Ibland glömmer jag liksom bort att jag inte längre gör lumpen ;-)

Ajajaaj... Stackars tår...

RSS 2.0