En bebis-blogg??

Det blir inte särskilt många inlägg här nuförtiden. Jag skulle kunna skylla på att lilltösen tar all min vakna tid i anspråk, men det kommer jag inte. Det är nåt som typ ALLA sa till mig innan hon tittade ut: "När du får barn kommer du inte hinna nåt. Du kommer vara glad om du hinner ta en dusch en gång i veckan". Va?? Jag tyckte redan då att det lät lite knasigt. Duscha en gång i veckan?? Hur jäkla sunkig kan man tillåta sig att bli? Nog kan man ta en dusch på 2 minuter även om bebisen inte är på humör? Man får väl helt enkelt låta den skrika de få minutrarna och strunta i hårinpackningen.

Nu är det snart 4 veckor sen vår skatt föddes och, hör och häpna, jag har duschat VARJE DAG sen dess! Jag har dessutom dammsugit (fler än en gång), tvättat och hängt X antal tvättmaskiner, varit på 2 arbetsintervjuer, hört av mig till vänner, handlat, börjat sticka på en Pippi-tröja och ja, allt annat man normalt gör i ett hem. Däremot ska jag inte sticka under stol med att jag numera får prioritera min tid annorlunda. Mitt liv idag är helt inrutat efter lillskruttans mat-tider. Allt jag gör planerar jag efter amningen. Jag hinner göra saker, men jag hinner inte göra ALLT jag vill.

Bloggen... Det är något jag vill. Däremot har jag ingen fantasi vad jag ska skriva. Dagarna just nu är inte så jätte spännande utan ser i princip likadana ut. Samtidigt på ett sätt så är de otroligt varierande, varje dag är det något nytt med lillfjärtan. Det är nog bara så att jag inte vill att bloggen ska vara en "bebis-blogg" där allt handlar om blöjbyten, nappar, amning, promenader, skrik, bajs, mm. mm. Bloggen ska vara varierande och mitt liv just nu är helt enkelt inte så varierande. Där har vi det :-)!


Marie bebådelsedagen

Igår var det våffeldagen och även i det här hemmet njöt vi av nygräddade frasvåfflor. Provade ett recept utan ägg och med grädde istället för mjölk och jäklar vad frasiga de blev :-)! Super duper gott, precis som jag vill ha dem! Maken envisas med att äta hårdmacka med sill på, som tillbehör till våfflorna!! Är det typiskt norrländskt eller är det bara han som fått en fixidé?? Jag vet inte vad jag tycker om det riktigt, är väl inte direkt nån jätte höjdare men det är inte helt fel heller. Sillen ger faktiskt lite balans till allt det söta.


Saknaden var stor, men nu är väntan över :-)

Listor är till för att bockas av:


*Ett glas rött -CHECK! (eller några små sippar varje fall...)

*Att sova på mage -CHECK! (typ 1 natt innan brösten blev Dolly Parton)

*Den grönaste mest illaluktande osten man kan få tag på -CHECK! (oj oj oj vad smarrigt!)

*Sushi -CHECK!

*Att kunna ta en löptur -(Får vänta tills barnmorskan gett kroppen GO)

*Byxor som inte trycker vid byxlinningen -CHECK! (adjöss mammabyxor-välkommen tillbaka garderoben!)




Maken: "-Faan vad hon pruttar illa! Eller jaha, det var bara din ost"...



Tur man inte är vrålhungrig...

Efter 9 månaders väntan på en sushi tallrik köpte jag med mig 8 bitar hem och såg fram emot en mysig och god middag framför tv'n. Mödosamt la jag upp bitarna på en tallrik och doften av ingefära och wasabi fick det att vattnas i munnen på mig. Fram med kameran, föreviga delikatesserna, besticken (ja jag vet, men pinnar är inte min grej) i händerna och så.... SKRIK!!! Typiskt! *suck*. Tänkte inte på att jag hade en lillfjärta bredvid mig som just då bestämde sig för att babysittern inte var nå roligt sällskap. 4 timmar senare kunde jag så äntligen äta upp den sista biten.



Å vad det är roligt med spädbarn ;-), välkommen till småbarnslivet Jannica!


Min lilla apa....

Självklart ska lillskruttans pytte-lilla fot och hand förevigas i en gipsavgjutning. Kruxet var bara att få henne att hålla lemmarna stilla och spretiga. Hon hade en tendens att vilja boxas med handen och gripa som en apa med foten. Men skam den som ger sig ;-)!






Nu är jag mamma :-)!!!

För exakt två veckor sen den här tiden satt jag och maken i bilen på väg till förlossningen. Jag hade mest ont och var fokuserad på att andas med djupa, långsamma andetag medan maken säkerligen var lite nervös och förväntansfull inför det som väntade.

Det är lite märkligt för redan när jag vaknade den där måndagen kände jag omedvetet att något var annorlunda. Jag hade inte ont eller några fysiska symptom på att förlossningen var på G. Det var mer som att hela kroppen visste om det utan att hjärnan hade kopplat. Till exempel så skickade jag iväg maken på jobbet och tänkte tyst för mig själv: "Idag får du inte åka till Piteå och jobba". Men det sa jag förstås inte, då hade han nog han blivit hemma.

Sen blev jag extremt praktisk och började hänga undan tvätten, bäddade sängen, plockade undan prylarna på bordet, lastade in i diskmaskinen, plockade ögonbrynen, la fram nya kläder som jag skulle ha på mig när vi åkte, klippte tånaglarna, åt en ordentlig frukost, kollade mailen, uppdaterade bloggen, vattnade blommorna, gick ut med soporna, ställde fram sånt som skulle till återvinningskärlen (när maken sen såg det undrade han om det verkligen var prioriterat att slänga soporna när vi skulle till förlossningen ;-)). Jag hann till och med söka lite jobb och bli inbokad på intervju senare i veckan.

Jag har verkligen sett fram emot förlossningen och inte varit ett dugg nervös eller orolig för att det ska göra ont eller dra ut på tiden. Graviditeten upplevde jag som 9 månaders dysfunktionell kropp och förnedrande "biverkningar". Jag har inte alls gillat det. Jag älskade såklart magen, tyckte den var fin och helmysig när bebisen sparkade men det var också det enda. Så om nu förlossningen skulle vara det värsta i hela mitt liv och ta 24 timmmar, så kändes det som en fis i rymden jämfört med 9 månader!

Den enda oron jag haft inför förlossningen, är att vi skulle åka in för tidigt och sen bli hemskickade igen med svaret: "Det är bara förvärkar, du har inte ens börjat öppna dig". Så min taktik var att vänta hemma och uthärda så länge det bara gick, för att sen åka in och vara säker på att få vara kvar. Men hur vet man när det är dags att åka in? Jag menar, hur ont ska man ha? Å hur ont gör en förvärk egentligen, är den uthärdlig eller otroligt smärtsam? Man har ju ingen aning när det är första barnet. Dessutom har jag inbillat mig att jag har ganska hög smärttröskel så jag trodde nog jag skulle kunna avvakta hemma ganska så länge. Alla säger ju att det tar tid med första barnet, längre tid än man önskar.

17:45 anlände vi varje fall på förlossningen och även om jag då hade rejäla värkar som var otroligt smärtsamma, så var jag osäker på om jag ens var nån cm öppen. Till min stora lycka, fick vi vara kvar :-).
Å tur var nog det för 20:18 föddes vår lilla skatt, 2795 gram och 50 cm lång :-).


Välkommen till världen mammas och pappas lilla prinsessan :-)


Saknaden är stor...

Jag saknar:

*Ett glas rött
*Att sova på mage
*Den grönaste mest illaluktande osten man kan få tag på
*Sushi
*Att kunna ta en löptur
*Byxor som inte trycker vid byxlinningen


Det absolut första jag ska göra när jag kan, är att LÄGGA MIG PÅ MAGE!!!
Barnmorskan kommer nog undra vad f-n jag håller på med när jag direkt efter förlossningen rullar över på mage och knorrar av glädje ;-)


För alla kakmonster :-)

Havreflarn
3 dl
2 dl
0,5 dl
150 gram
0,5 dl
1,5 dl
0,5 tsk


Chokladsmörkräm
75 gram
1,5 dl
2 tsk
2 msk
1 tsk

Tillagning

Blanda snabbt allt till flarnen. Lägg små (teskeds stora ungefär) klickar på bakplåtspapper. 20 klickar per plåt är lagom, smeten flyter ut under gräddningen. Grädda i 175 grader i ca 8 min. Låt svalna.

Rör ihop ingredienserna till smörkrämen. Det ser inte ut att bli så mycket kräm men det räcker. Överdriv inte - det ska vara något tjockare lager än när man brer en smörgås. Sätt ihop flarnen två och två med smörkrämen mellan.

Receptet räcker till ungefär 40 st smaskiga kakor :-) (om man inte tjuväter under tiden vill säga - risken finns ;-))






Havrekakaor med chokladsmörkräm emellan

"-Nä men va faan, har du bakat mina favoritkakor!! Du kan ju inte skicka upp mig till frysen när du har ställt dem här. Hur ska jag nu kunna hålla mig borta när jag vet var de är??".

Sorry... Tänkte inte på att jag gömt dem där när jag skickade dig att stoppa in frysvarorna...


Obegripligt....

Jag använder alltid bakplåtspapper alternativt ugnsform när jag använder ugnen. Så hur f-n kan det se ut som en matexplosion där inne?? Det är för mig helt jäkla obegripligt. Var kommer all skit ifrån egentligen? Hur kommer det sig att plåtarna blir så jäkla dyngiga utan att man har mat på dem?

En annan sak som för mig är helt obegripligt, är vem som kom på att det ska vara hål i plåtarna längst ut i kanterna? Det går ju för sjuttsiken inte att rengöra ordentligt när stålullen fastnar i hålen och kanterna hela tiden. Varför inte bara göra en rak jäkla bricka som man ställer sin form på? Å vilket jäkla snille kom på gallret egentligen?? Nåt svårare att rengöra mellan finns inte och det går fasiken inte att få helt rent.

Snälla säg att nån har värsta husmorsknepet som funkar bättre än stålull och MrMuscle!?!


RSS 2.0