Nu är jag mamma :-)!!!

För exakt två veckor sen den här tiden satt jag och maken i bilen på väg till förlossningen. Jag hade mest ont och var fokuserad på att andas med djupa, långsamma andetag medan maken säkerligen var lite nervös och förväntansfull inför det som väntade.

Det är lite märkligt för redan när jag vaknade den där måndagen kände jag omedvetet att något var annorlunda. Jag hade inte ont eller några fysiska symptom på att förlossningen var på G. Det var mer som att hela kroppen visste om det utan att hjärnan hade kopplat. Till exempel så skickade jag iväg maken på jobbet och tänkte tyst för mig själv: "Idag får du inte åka till Piteå och jobba". Men det sa jag förstås inte, då hade han nog han blivit hemma.

Sen blev jag extremt praktisk och började hänga undan tvätten, bäddade sängen, plockade undan prylarna på bordet, lastade in i diskmaskinen, plockade ögonbrynen, la fram nya kläder som jag skulle ha på mig när vi åkte, klippte tånaglarna, åt en ordentlig frukost, kollade mailen, uppdaterade bloggen, vattnade blommorna, gick ut med soporna, ställde fram sånt som skulle till återvinningskärlen (när maken sen såg det undrade han om det verkligen var prioriterat att slänga soporna när vi skulle till förlossningen ;-)). Jag hann till och med söka lite jobb och bli inbokad på intervju senare i veckan.

Jag har verkligen sett fram emot förlossningen och inte varit ett dugg nervös eller orolig för att det ska göra ont eller dra ut på tiden. Graviditeten upplevde jag som 9 månaders dysfunktionell kropp och förnedrande "biverkningar". Jag har inte alls gillat det. Jag älskade såklart magen, tyckte den var fin och helmysig när bebisen sparkade men det var också det enda. Så om nu förlossningen skulle vara det värsta i hela mitt liv och ta 24 timmmar, så kändes det som en fis i rymden jämfört med 9 månader!

Den enda oron jag haft inför förlossningen, är att vi skulle åka in för tidigt och sen bli hemskickade igen med svaret: "Det är bara förvärkar, du har inte ens börjat öppna dig". Så min taktik var att vänta hemma och uthärda så länge det bara gick, för att sen åka in och vara säker på att få vara kvar. Men hur vet man när det är dags att åka in? Jag menar, hur ont ska man ha? Å hur ont gör en förvärk egentligen, är den uthärdlig eller otroligt smärtsam? Man har ju ingen aning när det är första barnet. Dessutom har jag inbillat mig att jag har ganska hög smärttröskel så jag trodde nog jag skulle kunna avvakta hemma ganska så länge. Alla säger ju att det tar tid med första barnet, längre tid än man önskar.

17:45 anlände vi varje fall på förlossningen och även om jag då hade rejäla värkar som var otroligt smärtsamma, så var jag osäker på om jag ens var nån cm öppen. Till min stora lycka, fick vi vara kvar :-).
Å tur var nog det för 20:18 föddes vår lilla skatt, 2795 gram och 50 cm lång :-).


Välkommen till världen mammas och pappas lilla prinsessan :-)


Kommentarer
Postat av: Alexandra

Grattis! Jag är så otroligt glad för er skull. Du kommer bli en superbra mamma. Saknar dig här i Örebro.



Kram Alexandra

2012-03-19 @ 20:15:16
Postat av: Malin

Underbart söt liten docka!! Jätte grattis till er båda :)

2012-03-19 @ 20:39:17
URL: http://denhandlarommig.blogg.se/
Postat av: Rose-Marie Larsson

Grattis och lycka till!

2012-03-19 @ 21:22:57
Postat av: Chriss

Ett stort grattis igen :)!



Hon är så söt!!

2012-03-20 @ 16:12:40
URL: http://chrissblogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0