Tur man har en stickhjälpreda ;-)

Mamma stickar... och tösen... Ja, hon hjälper till och garnar ;-)
 
 
Det är inte så lätt att få nåt gjort när man hela tiden måste nysta upp och o-trassla allt garn varje gång man sätter sig i soffan med stickorna. Men till slut blev jag klar ;-)
 
Jag vet inte vad jag gör för fel, men allt jag stickar nuförtiden tycks bli preciiiiiis lagom. Antingen stickar jag för hårt eller så har jag inte riktigt fattat att vår lilla tös börjar bli stor. Nästa projekt ska jag banne mig gå upp en storlek och hoppas det sitter bättre. Varje fall så det finns nån växa-mån :)

"Kan själv!"

Jag har gått igenom och rensat i en massa flyttkartonger idag och tösen har roat sig själv bredvid på golvet. Det är helt otroligt att en galge kan vara rolig i över en halvtimme. Å när den blev tråkig så var det bara att ta fram vintertossorna så gick det en halvtimme till. Sen tyckte jag hon förtjänade lite variation så då fick hon leka i sitt egna rum en stund.
 
Hon ligger där på golvet och pratar, tjoar, skrattar, står på tårna, backar, vänder sig. Men så helt plötsligt förändras ljudet. Hon liksom småfnissar lite "-Dadadada, hiihiihihi". Jag kikar in och ser.... Tösen sitter! Helt plötsligt från ingenstans har hon helt sonika satt sig upp och sitter där och ser både lite förvånad och nöjd ut.
 
Första gången hon tagit sig från liggande till sittande helt själv. Nu dröjer det nog inte länge till hon kryper också, för idag började hon få lite hum om hur man gör....

Hur är det med ögonmåttet egentligen??

Jag tror inte jag hinner med riktigt i tösens utveckling. Tiden går så fort och mitt huvud har nog inte riktigt fattat att hon snart är 6 (!!) månader. Det kan också vara så att jag fortfarande ser på henne som så liten, eftersom hon var en väldigt liten tös när hon föddes.
 
När hon var alldeles nyfödd var det en massa kläder jag fick stoppa undan, "Det kommer dröja läääänge innan hon kommer i det här". Ibland tar jag fram kläderna, kollar på dem, måttar på henne och stoppar tillbaka de i lådan. "Nope, de är fortfarande för stora". Men! Så var det en ruggig höstdag och jag tänkte att min stickade Pippitröja skulle vara perfekt istället för jacka. Så jag tog på henne den och upptäckte att den satt perfekt! Tur att jag inte väntade ännu längre liksom. Samtidigt stör det mig lite att jag inte tog fram den tidigare, för kläder som är lite för stora går ju att börja använda lite tidigare.
 

Och skorna, ja det kan ju ha fastnat nå gott på dem när man ålat runt på golvet. Lika bra att kolla! ;-)

Det ska börjas i tid...

För en vecka sen monterade vi upp barngrinden mellan köket och hallen. Tösen har börjat med backmaraton här hemma och man vill ju inte gärna att hon ska stifta närmare bekantskap med det stampade jordgolvet i källaren.

Vi tror att hon när som helst kommer börja krypa, bara hon kommer på hur hon ska göra. Hon backar som sagt var, skjuter sig bakåt med händerna tills det tar stopp. Å då blir hon asförbannad (fast när man tar fram kameran bjuder hon alltid på ett leende :-) )





Idag har hon kört värsta träningspasset och varit helt tokig. Lite osäkert om hon övar armhävningar eller plankan, eller både och. Helt säkert är varje fall att hon ärvt det av mor sin ;-)


Tokiga, lilla tös. Du är bara för underbar :-)


Klart tösen ska ha en mobil


"En spelande mobil. Jag vet hur jag ska trycka på den..."



Tokiga unge :-)


En snuttefilt?

Tror lilltösen har missförståt det här med att man ska stoppa mat i munnen, ingenting annat. Hon blir lika glad varje gång hon får på sig en klänning, då har hon ju helt plötsligt en snuttefilt när till hands :-) 







Var tvungen att byta kläder på henne häromdagen när vi skulle bort, maken ville inte att nån skulle få för sig att hon kissat på sig...


En äcklig sötnos :-)

"Men lillskruttis, vad ler du så pillimariskt för :-)?"




"Aha, nu förstår jag ;-)"


Strumpsmulor

När min lillebror var liten, sa han alltid "strumpsmulor" om det där luddet som fastnar mellan tårna av strumporna. Jag tycker det låter så himla gulligt å verkligen helt realistiskt. Jag hade kanske kallat det för ludd eller nåt, men strumpsmulor är ju precis vad det är :-)



Ett gott skratt föränger livet ;-)

Är man hungrig så tager man vad man haver, eller vad som bjuds. Lillskruttan fick för sig att mammas haka var mycket delikat och tog sig en munsbit :-)!


Hon slet och drog och sög utan att det kom en endaste droppe. Å ljudet sen, har aldrig hört nå liknande från henne. Det var som förtvivlan blandat med besvikelse och förbannelse. Jag tror jag har ont i magen än av skrattattacken.


"Vem har lärt dig lipa så??" ;-)

Lite mamma/dotter spex framför spegeln :-)


Mamma tittar i spegeln och Greta in i kameran, duktiga tösen :-)



Härmapa :-)!



Sötnosen :-)


Gretas första resa

Jag och Greta har varit på en liten Sverige tripp. Först till Stockholm och sen Örebro via mammas sommarstuga i Linköping. Flygresan gick över förväntan och jag ammade bara vid starten, landningen sov hon förbi. Inget extra knorrande över ont i örona vad jag kunde tyda.


Greta har träffat sin fammelfarmor:

Som hon somnade så gott i famnen på


Å sin gammelmormor:

Greta var mest intresserad av att se hur mycket klockan var ;-)


Sin morbror:

"Hon är ju så liten, hur ska jag hålla henne?"


Å sin moster:

Moster fick även vara barnvakt när jag klippte mig


Å sin mormor:

Mormors superduper ställning gör att inte ens en gråtande Greta kan hålla sig vaken :-)


10 dagar på rymmen blev det och men så skönt det var att komma hem. Vi har haft det jätte bra men allt är faktiskt lättare på hemmaplan med en liten 3-månaders. Hemma finns alla saker som underlättar och gör att man inte behöver gå och bära på Greta hela tiden; babygym, babysitter mm. Å bara en sån enkel sak som min alldeles egna barnvagn. Hade aldrig tidigare trott att det skulle ha nån större betydelse vilken barnvagn tösen låg i, men ack så fel jag hade. Min barnvagn är mycket smidigare och enklare att ha å göra med. Den saknade jag faktiskt. Men... Att släpa den på flyget och betala en hel del uskados för frakten, ja då dög faktiskt den jag lånade.


Vändningen kom vid 6 veckor

De två sista veckorna har varit helt fantastiska här hemma. Det känns som det blir lättare för varje dag som går och att skruttan blir mer och mer nöjd med tillvaron. Kvälls skrik-och-paniken är ett minne blott, nu är det bara lite vanlig bebis knorrande innan John Blund kommer på besök.

Det började med en mardrömsfredag då hon skrek konstant fån 18:00- 03:15 och var helt otröstlig. Efter några timmars ihärdigt tjutande och huvudvärken infunnit sig hos mig, sprang jag runt i panik och febrilt letade efter öronproppar. Utan framgång. Visste att vi hade det ute i garaget men kunde inte lägga ner tösen då hon envist skulle bli buren och vaggad (utan framgång dock). Till slut somnade hon så äntligen av ren utmattning.

Sen den dagen är allt annorlunda. Det var som sista skriket innan vändningen (hoppas jag innerligt). Nu för tiden är allt som sagt som mycket bättre. Hon har börjat äta varannan timme på dagen och sover hela 8 timmar på natten. Guld! Helt fantastiskt att få en hel natts sömn. Även om det i och för sig inte var så jobbigt att gå upp och amma en gång på natten, men oavbruten sömn är ju såklart snäppet bättre.

På dagen är hon glad, skrattar, pratar lite smått och förstår varifrån ljudet kommer när man pratar med henne. Hon kan sitta i babysittern en halvtimme-timme och roa sig själv och kolla på djuren som hänger över. Nu har hon dessutom kommit på att djuren rör på sig när hon sparkar med benen :-). Hon börjar så smått bli en alldeles egen liten person och det är så jäklig häftigt att se och vara med om :-D





Jag - den mänskliga alven

Finns det nån likhet måntro :-)??


De första veckorna hade hon pappas näsa (de säger ju att bebisarna liknar pappa mest i början så han ska förstå att det är hans barn) och min mun. Nu vet jag inte riktigt vem hon liknar. Jo, ibland när hon gör vissa grimaser tycker jag mig på nåt vis se en bit av mig själv i henne. Otroligt skum känsla.
Väldigt tacksam att hon inte ärvt mina alv öron dock... ;-)


28% på 5 veckor

I måndags blev vår lillskrutta 5 veckor och jag kan fortfarande inte riktigt fatta att jag är mamma. Det kommer nog ta minst 5 veckor till innan jag kan förstå vad som hänt. 9 månader i magen och 1 utanför är tydligen inte tillräckligt för att jag ska förstå att det inte bara är en dröm. 

Det var som när min mamma och lillasyster var här på besök och lillskruttan satt hos syster yster. Så säger min lillasyster: "Är det dags för mat, ska du gå till mamma?" Å jag reagerade först inte, tänkte att hon menade vår mamma. Men så hajade jag till och förstod att hon menade mig. Väldigt märklig känsla... 

Satt och tittade tillbaka på alla bilder vi tagit på tösen och förstår helt plötsligt vad maken menar med att hon blivit så stor och framförallt; så lång.


3 DAGAR:



35 DAGAR:

Herregud, hur mycket kan man växa på 5 veckor egentligen?? Räknade ut att hon ökat sin kroppsvikt med hela 28% på den här tiden, satan i gatan och jäklar var ska det här sluta ;-)?? 

Nappvägran...

...eller bara en jäkligt smart liten tös?


Jag är lite kluven i frågan om man ska ge barn napp eller inte. Det känns på ett sätt väldigt dumt att man skapar ett beroende till bebisen som man vet kommer bli ett h-vete att sluta med sen. Samtidigt är det grymt smidigt att kunna stoppa in nappen när bebisen behöver tröst, för i stort sett alla barn slutar ju skrika när nappen kommer in i munnen.

På BB här uppe är det "nappförbud" och rådet vi fick var att vänta minst 1 vecka så att amningen skulle bli ordentligt etablerad innan vi tog fram nappen. Jag hade väl som trott att tösen skulle älska nappen första gången hon fick den, men jag hade inte kunnat ha mer fel. Hon i princip hatar den! Maken tror vi väntade för länge; "Nu är det för sent, nu kommer hon aldrig ta den". Jag däremot, jag tror hon är för smart för den. Den är hård, kall, inte ett dugg mysig och inte blir man mätt av den heller. Vad är det då för vits att snutta på den??

Vi har försökt med alla möjliga typer av nappar; silikon, latex, MAM, Philips, med ring, utan ring, korta nappar, långa nappar 0-3 månader, 0-2 månader, raka nappar, uppåt-pekande och så det senaste inköpet NUK-nappar. Googlade att den sorten tog även de mest napp-hatande barnen. Tror ni vår tös gillade den? Nehejdå inte det. Har man tur och tålamod kan hon kanske suga nån minut eller så, men sen åker den ut med en väldans fart och munen knips igen. Mitt absolut sista, sista hopp står till en napp som heter Pigeon och som tydligen ALLA barn tar. Nu ska jag bara försöka lista ut var man kan beställa en sån, för här i byn har vi dem inte...





Liten kropp - stora bekymmer

"-Nämen hej kolik, vem f-n har bjudit in dig i vårt hem??"

Lillskruttan passerar 1 månads strecket idag och har sen en tid gått in i nån slags "varannan dags skrikande". De bra dagarna sover hon länge på morgonen, tycker om att ligga kvar i sängen och gosa med föräldrarna, ler när man byter blöja och skrattar när man tittar henne i ögonen och pratar.

De dåliga dagarna tjorvar hon, spänner hela kroppen så hon blir illröd i ansiktet, pruttar, skriker så underläppen darrar, vägrar ligga själv utan ska bäras konstant (å som om inte det räckte ska hon dessutom vaggas), äter mest hela tiden och däremellan ska hon "tröstsnutta" (hej bröstvårta, vad du ser annorlunda ut. så... trasig liksom").

Det är verkligen inte lätt att vara förälder ibland, man känner sig så hjälplös och otillräcklig när man inte kan trösta sin lilla skatt. Säkerligen är det inte lätt att vara liten heller när det gör så förbannat ont bara att försöka trycka ut en liten prutt. Små bekymmer blir stora i en liten kropp.

Det kan bara bli bättre och tarmarna vänjer sig mer och mer för varje dag. Under tiden håller vi tummarna för Semper och Minifom droppar. Med lite överdosering ser jag faktiskt ljuset i tunneln.


Tur man inte är vrålhungrig...

Efter 9 månaders väntan på en sushi tallrik köpte jag med mig 8 bitar hem och såg fram emot en mysig och god middag framför tv'n. Mödosamt la jag upp bitarna på en tallrik och doften av ingefära och wasabi fick det att vattnas i munnen på mig. Fram med kameran, föreviga delikatesserna, besticken (ja jag vet, men pinnar är inte min grej) i händerna och så.... SKRIK!!! Typiskt! *suck*. Tänkte inte på att jag hade en lillfjärta bredvid mig som just då bestämde sig för att babysittern inte var nå roligt sällskap. 4 timmar senare kunde jag så äntligen äta upp den sista biten.



Å vad det är roligt med spädbarn ;-), välkommen till småbarnslivet Jannica!


Min lilla apa....

Självklart ska lillskruttans pytte-lilla fot och hand förevigas i en gipsavgjutning. Kruxet var bara att få henne att hålla lemmarna stilla och spretiga. Hon hade en tendens att vilja boxas med handen och gripa som en apa med foten. Men skam den som ger sig ;-)!






Nu är jag mamma :-)!!!

För exakt två veckor sen den här tiden satt jag och maken i bilen på väg till förlossningen. Jag hade mest ont och var fokuserad på att andas med djupa, långsamma andetag medan maken säkerligen var lite nervös och förväntansfull inför det som väntade.

Det är lite märkligt för redan när jag vaknade den där måndagen kände jag omedvetet att något var annorlunda. Jag hade inte ont eller några fysiska symptom på att förlossningen var på G. Det var mer som att hela kroppen visste om det utan att hjärnan hade kopplat. Till exempel så skickade jag iväg maken på jobbet och tänkte tyst för mig själv: "Idag får du inte åka till Piteå och jobba". Men det sa jag förstås inte, då hade han nog han blivit hemma.

Sen blev jag extremt praktisk och började hänga undan tvätten, bäddade sängen, plockade undan prylarna på bordet, lastade in i diskmaskinen, plockade ögonbrynen, la fram nya kläder som jag skulle ha på mig när vi åkte, klippte tånaglarna, åt en ordentlig frukost, kollade mailen, uppdaterade bloggen, vattnade blommorna, gick ut med soporna, ställde fram sånt som skulle till återvinningskärlen (när maken sen såg det undrade han om det verkligen var prioriterat att slänga soporna när vi skulle till förlossningen ;-)). Jag hann till och med söka lite jobb och bli inbokad på intervju senare i veckan.

Jag har verkligen sett fram emot förlossningen och inte varit ett dugg nervös eller orolig för att det ska göra ont eller dra ut på tiden. Graviditeten upplevde jag som 9 månaders dysfunktionell kropp och förnedrande "biverkningar". Jag har inte alls gillat det. Jag älskade såklart magen, tyckte den var fin och helmysig när bebisen sparkade men det var också det enda. Så om nu förlossningen skulle vara det värsta i hela mitt liv och ta 24 timmmar, så kändes det som en fis i rymden jämfört med 9 månader!

Den enda oron jag haft inför förlossningen, är att vi skulle åka in för tidigt och sen bli hemskickade igen med svaret: "Det är bara förvärkar, du har inte ens börjat öppna dig". Så min taktik var att vänta hemma och uthärda så länge det bara gick, för att sen åka in och vara säker på att få vara kvar. Men hur vet man när det är dags att åka in? Jag menar, hur ont ska man ha? Å hur ont gör en förvärk egentligen, är den uthärdlig eller otroligt smärtsam? Man har ju ingen aning när det är första barnet. Dessutom har jag inbillat mig att jag har ganska hög smärttröskel så jag trodde nog jag skulle kunna avvakta hemma ganska så länge. Alla säger ju att det tar tid med första barnet, längre tid än man önskar.

17:45 anlände vi varje fall på förlossningen och även om jag då hade rejäla värkar som var otroligt smärtsamma, så var jag osäker på om jag ens var nån cm öppen. Till min stora lycka, fick vi vara kvar :-).
Å tur var nog det för 20:18 föddes vår lilla skatt, 2795 gram och 50 cm lång :-).


Välkommen till världen mammas och pappas lilla prinsessan :-)


RSS 2.0