Krigsplacerad

Härligt, då var man krigsplacerad också :-).


Syster yster i gröna kläder

Idag har min lilla syster yster ryckt in i lumpen. Det kan vara så att jag haft en aningens, liten, pytteliten inverkan på henne. Inte för att jag tagit beslut åt henne, men jag har nog fler än 1 gång hävdat att vi tjejer i syskonskaran har ett ansvar då brorsorna inte gjort lumpen. Hon har uppdaterad mig en gång i timmen under dagen och det har varit riktigt roligt att följa hennes tankar och funderingar och allt som händer på Livgardet. Det sista messet fick mig att dra lite på smilbanden:

"Det jag säger nu gäller tills ni hör vidare order FRÅN MIG.
Är det uppfattat?
Dåså. FÖRSVINN UR MIN ÅSYN"

Syster yster och värnplikten

I höst rycker min lillasyster in i lumpen. Kan väl erkänna att jag haft ett och annat finger med i det spelet ;-). Min lillasyster och jag är väldigt lika. Eller rättare sagt; hon är väldigt lik mig. Hon går i  mina fotspår. Nu är det så äntligen dags för henne att göra lumpen. Hon är uttagen som gruppbefäl i beridna högvakten. Nåt sånt här är det hon har att vänta sig:


Filmen är från Stockholm och armémuseet.

Systers mönstrig

Idag har min lilla syster mönstrat. Som hon har väntat på den här dagen. Redan sen oktober då hon fyllde i papprena som man ska skicka in för att ansöka om att få mönstra som tjej.

Fast egentligen har hon nog väntat längre än så. Det började nog redan efter att jag muckade. Sen dess har jag kört övertalningstaktik och pratat så väl om det militära livet. Från början var det nog lite hot, "Du vet att du också måste göra lumpen syster. Vi är två systrar och två bröder men killarna har inte gjort lumpen, så vi måste ju upprätthålla någon slags plikt för Sverige". Sen har det nog bara rullat på. Och jag tror att systers intresse mer och mer har ökat i och med att jag också gjort utlandstjänst i Kosovo och pratat om det. Att jag nu befinner mig i Tchad på ännu en mission har sporrat syster ytterligare till att göra lumpen.

Det militära livet är ett helt annat liv och helt olikt och främmande mot det vanliga svenssons lever. Det är svårt att förstå och förklara vad logement, uppställning, brak, AK och hinderbana är. Man måste uppleva det själv för att förstå. Inga ord eller bilder kan förklara det man känner när ett helt kompani står i givakt en fredagseftermiddag och sjunger Du gamla Du fria med stark och hög stämma. Det måste upplevas.

Jag är lite ledsen att jag inte är hemma och har kunnat sporra och ge dig en lyckospark idag. Men jag vet att du klarat det galant och med bravur! Du är toppen syster yster och jag är så stolt över dig! Och du, nästa mission SKA vi göra tillsammans. Det kommer bli så jädrans kul! Ser fram emot att få vara med på din pinky ceremoni och ge dig din äckliga rosa drink *hehe*.

Syster, jag är så himla stolt över dig. You go girl!!!

Klicka så skickas du till systers blogg

Tråkig eller vuxen?

Jag har alltid varit en glad och positiv och utåtriktad tjej. Har alltid varit nyfiken på livet och älskat äventyr och utmaningar. Mitt motto är:

"Man lever bara en gång, gör allt idag - imorgon kan det vara försent".

När jag ligger på min dödsbädd vill jag inte ångra saker jag Inte gjort. Hellre ångra saker jag gjort. För så är det, allt man gör är inte alltid så bra och eftertänksamt. Men... Då har jag åtminstone den erfarenheten och behöver inte fundera på hur det hade blivt om jag gjort si eller så.

Nu... Nu känner jag inte igen mig själv längre. Jag har blivit en funderare och grubblare. Tänker alltid efter före. När blev jag en sån tråkmåns? Eller, har det med åldern att göra? Håller jag på att bli "vuxen"? Kanske är det så att jag  numera tar mer ansvar för mitt liv och för saker som händer. Kanske är jag mer försiktig för att jag vet att livet ibland kan ta tvära vändningar. Jag vet inte. Men jag kan nog säga att jag tyckte om mitt förra Jag bättre.

Ta bara det här med lumpen till exempel. När jag var 18-19 kom alla killkompisar hem på helgen och snackade om logement, uppställning, BRAK, fältveckor mm mm. Jag fattade ingenting. Inte så konstigt med tanke på att ingen av mina tjejkompisar heller förstod någonting. Skillnaden mellan dem och mig, är att jag VILLE veta. Så jag bestämde mig för att göra lumpen.

Ansökte om att få mönstra och kom dit med inställningen att "Vill de ha mig, får de ta mig". Sagt och gjort. Jag blev placerad som Förare/Sjukvårdare i sjukvårdspluton. 10 månader på Livgardet i Kungsängen, Stockholm. Visste inte alls vad jag gav mig in på. Tänk om det var det värsta jag gjort i hela mitt liv? Tänk om jag skulle ångra mig? När jag väl rykte in så skulle jag ha samma skyldigheter som alla grabbarna. Det vill säga: Då var det inte längre frivilligt.

Lumpen var en underbar period i mitt liv och jag skulle gärna göra om det, när som helst. Jag har haft jätte roligt! Tror att mycket var min positiva inställning till lumpen. Jag bestämde mig redan innan att oavsett hur tråkigt och jobbigt och hemskt det än var, så skulle jag göra mitt bästa och stå ut i 10 månader. Jag skulle mucka med topp betyg. Endast efteråt skulle jag tillåta mig att klaga och slöa. För då skulle jag ändå ha den erfarenheten att det inte var så bra.

Idag vet jag precis vad alla killar går igenom. Jag har själv varit där. Jag är en erfarenhet rikare än mina tjejkompisar.

RSS 2.0